Filmfredag! #11 Återkomsten

Hej! 

Det var ett tag sedan sist. Så kan det bli ibland. Här kommer i alla fall veckans reflektioner kring film och sån't. 

The Hunger Games: Catching Fire står på min filmlista ikväll. Såg den på bio för vad som känns som en evighet sedan. Revy kommer!

 

Om exakt en vecka har Wes Andersons The Grand Budapest Hotel premiär. Jag älskar den redan. 

The Great Gatsby (2013)

 
Nick Carraway: You can't repeat the past. 

Jay Gatsby: Can't repeat the past?

Nick Carraway: No...

Jay Gatsby: Why, of course you can... of course you can. 

Regisserad av Baz Luhrmann

Ja, sitter man på så löjligt mycket pengar som Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio) gör är det kanske inte så konstigt att man tror sig kunna göra allt- till och med återuppleva svunna tider. Den aktiesäljande realisten Nick Carraway (Tobey Maguire) är inte lika säker på det. Han är däremot säker på att Gatsby, värd till de vilda festerna i palatset dit alla är inbjudna, och som verkar ha gjort allt från att studera på Oxford till att ha blivit en erkänd krigshjälte döljer någonting. Kanske är Carraway den enda som kan hjälpa honom?

Jag erkänner att jag hade läst en del om Luhrmanns nya mastodontfilm The Great Gatsby innan jag bestämde mig för att se den. Betygen beskrev en medelmåttig filmupplevelse, kanske till och med ett slöseri med tid. Därför blev jag så otroligt förundrad när jag lämnade salongen, totalt hänförd av allt jag fått ta del av i två timmar och 23 minuter. Jag började fundera på några saker:

1. Hur kan man inte älska New York på 20-talet?

Stället och tiden då, enligt filmen, byggnaderna var högre, festerna var större, moralen var lösare och spriten var billigare. The Great Gatsby är en fröjd för ögat om man ser till effekter och animationer som får New York år 1922 att framstå som en drömvärld, fylld med en alldeles särskild magi som bara gick att finna då.

2. Hur kan man inte älska Carey Mulligan som Daisy Buchanan?

Den kvinnliga huvudrollen som Daisy måste lämna ett speciellt intryck på sin publik. Det gör Mulligan. Hon kan konsten att spela älskvärd och sårbar när det behövs, för att i nästa stund förvandlas till en lömsk och hemlighetsfull ung kvinna. Mulligan spelar Daisy med sådan finess att jag bara måste se mer av henne, genast.

 3. Hur kan man inte älska Leonardo DiCaprio som Jay Gatsby?

Jag hade kunnat stryka orden "som Jay Gatsby" och låtit det stå "Hur kan man inte älska Leonardo DiCaprio?". Många säger att han är överskattad, tvärtom säger jag. DiCaprio bevisar efter varje stor huvudroll att han ägt Hollywood sedan Titanic och slutar aldrig leverera träffsäkra rolltolkningar. Rollen som den nyckfulle Gatsby gör han väldigt snyggt; inte för överdriven, men ändå så excentrisk att han blir riktigt spännande.

4. Hur kan man inte älska sountracket?

Filmen innehåller ett minst sagt intressant soundtrack där bland andra Jay Z, Fergie, Lana Del Rey och Jack White bidrar till fantasikänslan, då deras moderna basgångar vanligtvis inte hör hemma i 20-talet. I The Great Gatsby passar de däremot perfekt.

5. Slutligen, hur kan man inte älska känslan av att svepas med i någonting som man inte riktigt förstår men samtidigt förstår precis?

Den fanns där i Cloud Atlas (2012) och ni som sett den eller faktiskt gillar The Great Gastby vet vad jag talar om. Man följer med i ett händelseförlopp som är så betagande att tid och rum verkar försvinna för en stund. Allt som spelar någon roll är vad som händer på duken, och vare sig man blir glad eller ledsen så stannar ändå känslan av att man upplever ett mästerverk. Så kändes i alla fall The Great Gatsby för mig.

Betyg: 

Frances Ha (2012)

Frances: Sometimes it's good to do what you're supposed to do when you're supposed to do it.

Regisserad av Noah Baumbach

Francs Ha borde verkligen vara en film för mig. Den innehåller egentligen allt som jag tycker om: Knepig humor, hipsters i hatt, abstrakt dans, bra musik, roliga kvinnor i huvudrollen och manus av en man som är co writer till bland annat Fantastic Mr. Fox och The Life Aquatic with Steve Zissou (Wes Anderson-filmer för er som inte vet). 

Ändå hade jag svårt att älska filmen. Den hade liksom inget sammanhang. Kanske blev det helt enkelt lite för mycket av det goda, även för mig. Frances Ha är nämligen ett praktexempel på det som jag tycker att Andersons filmer oskyldigt anklagas för; stil före känsla. Samtidigt kan man inte hjälpa att bli kär i the undateable Frances (Greta Gerwig, som också var med och skrev manuset) och hennes fantastiska syn på kärlek, jobb och meningen med livet. Och trots att två tredjedelar av skämten gick över huvudena på två tredjedelar av den mossiga biopubliken jag hamnade i tittar jag tillbaka på filmen med ett leende på läpparna. Om jag under eftertexterna inte imponerades av Frances Ha så gör jag det nu. Var det den uppfriskande känslan man bara kan få av något som inte är Hollywood som fick mig att uppskatta biotiden, eller Gerwigs sätt att verkligen VARA Frances på? Eller kanske både och? Jag vet i alla fall att jag gärna ser mer av både henne och Baumbach, vars film The Squid and the Whale från 2005 fått fin kritik. Kanske blir den mitt nästa projekt.

Frances Ha kan han åtminstone räkna som en blyg framgång. Lite styrsel, mycket charm och en alldeles för stor skopa dålig dans gör en feelgood-film som inte är så jävla mainstream, och det är alltid ett plus. En trea till Frances Ha, men en femma till Gerwig. Detta var hennes film.

Betyg:

The Grand Budapest Hotel trailer! YAY!

Trailern till Wes Andersons nya film The Grand Budapest Hotel kom ut i veckan... OCH JAG ÄLSKAR DEN. Som det sanna Anderson-fan jag är tycker jag det är väldigt roligt att han håller fast vid sin unika stil, och bara trailern kryllar av stilistiska filmfigurer som återfinns i många av hans tidigare filmer (ja, jag har sett alla Wes Andersons filmer).

Vad jag också kan urskilja i den två och en halv minut långa filmsnutten är att The Grand Budapest Hotel verkar vara en ganska actionpackad historia (för att vara en Anderson-film, vill säga) som jag tror kommer att locka en annan publik än bara oss nörd-hipsters. Äsch, det är lika bra att ni får se efter själva. Jag publicerar trailern åt er här. Titta och njut, mina vänner!

Dynamit-Harry och de Vil

En liten nyhetsuppdatering:

En nyinspelning av Jönssonligan är att vänta framöver. Den ska tydligen få en lite mörkare approach med nytt manus och nya huvudrollsinnehavare.

Går det verkligen att vänta sig ett seriöst genomförande här, eller är filmen redan dömd att bli en flopp på grund av den tidigare filmserien? Jag kan inte säga att jag är så värst exalterad, men det ska ändå bli intressant att se hur de egentligen har tänkt med det här. Om de har tänkt alls, vill säga.

En, för min del, lite gladare nyhet är att dalmatiner-nörden Cruella de Vil ska få en egen spelfilm i live action. Eftersom hon är en utav mina favoritskurkar på film (jag var en hundälskare som barn) ska det faktiskt bli roligt att få reda på lite mer om Cruella, även om jag inte väntar mig ett Oscarsbidrag i de färdiga resultatet. Det är den nostalgiska känslan som lockar, och den känslan ska inte underskattas.

So long så länge!

3 favoriter: Christoph Waltzs rollfigurer

Christoph Waltz fyller 57 år idag. Och eftersom han på senare år kammat hem två Oscars tänkte jag bjuda på tre utav mina personliga favoritrolltolkningar av vårt Österrikiske födelsedagsbarn. Varsågoda.


3. Alan Cowan från Carnage (2011)

Filmen av Roman Polanski som i stort sett bara utspelar sig i ett vardagsrum där fyra skådespelare har en enda stor dialog med varandra ger utrymme för enorma prestationer. Waltzs insatts är inget undantag. Han gör arbetsnarkomanen Alan fascinerande, lite skrämmande, men framförallt rolig. Jo, Carnage är faktiskt (trots namnet) en förbannat rolig film där Waltz verkligen är i sitt esse.





2. Dr. King Schultz från Django Unchained (2012)

Samarbetet med regissören Tarantino visade sig vara en perfekt matchning. Med denna roll kammade Waltz hem sin andra Oscarsstatyett för medverkan i en utav Tarantinos filmer. Återigen visar Waltz hur man gör en biroll till en huvudroll genom att ge karaktären en rolig framtoning, men med en djupare sida bakom fasaden. Så skapar man minnesvärda rolltolkningar.








1. Hans Landa från Inglourious Basterds (2009)

Rollen som den judejagande nazisten gav Waltz sin första Oscars. Ingen var mer värd priset än han. Hur kan man både hata och älska en karaktär? Med Waltz i rollen är det lätt. Hans Landa är sadist, men en förbaskat underhållande sådan. Därför kunde jag fortsätta att älska Waltz, även efter att jag under 153 minuter inte ville något hellre än att hoppa in och bitchslapa skiten ur Hans Landa. Mästerligt!

Filmfredag! #10

Vill ni ha filmtips inför kvällen? Se Matrix om ni inte redan gjort det. En utav mina personliga favoriter (jag är inte ensam). Den visas på TV6 kl. 23.00. 

 

Se inte Lost World: Jurassic Park på kanal C More Action kl. 05.00 om ni nu skulle få för er att kolla film mitt i natten. Ettan funkar, uppföljarna gör inte det. 

Själv skulle jag kunna tänka mig att se Hanna på C More Hits kl. 21.50 om jag hade haft den där jävla kanalen. Saoirse Ronan som spelar huvudrollen imponerade på mig i Försoning och gör säkert en imponerande insats även här.

 

Givetvis MÅSTE jag också kommentera nyheten som nådde mig igår kväll om att en ny filmserie i sann Harry Potter-anda är att se fram emot. J.K Rowling har nämligen bekräftat att hon blir manusförfattarinna till filmen baserad på Harry Potters textbok Fantastic beasts and where to find them. Filmen ska utspela sig 70 år innan Harry kom till Hogwarts och riktiga fans kommer att känna igen sig i miljöerna. Jag tillhör den generationen som växte upp med böckerna (och filmerna för den delen) om pojken som överlevde, och jag måste säga att jag är mer exalterad än vad jag borde vara över denna nyhet. Hur kan en film som utspelar sig i samma magiska miljö fast med olika huvudpersoner att lära känna gå fel? Jag tror stenhårt på satsningen och hoppas VERKLGEN att jag inte blir besviken. Vad tror ni?